Ovetande om morgondagen
För en timme sedan somnade min prins.... ovetande om morgondagen.
Jag kan inte, hur mycket jag försöker, förstå att det om några timmar har gått ett helt år sedan jag blev mamma... ett helt år sedan detta lilla mirakel kom in i våra liv... in i våra hjärtan. Att detta lilla mirakel kunde ta fram så många känslor som man inte visste fanns.
Ett år har vi levt tillsammans... i stort sett dygnet runt... det har varit stunder av glädje, lycka, skratt, tårar, irritation, deppresion, ilska, uppgivenhet och KÄRLEK. Alla möjliga sorters känslor har man upplevt men alltid kommit tillbaka till den största känslan... KÄRLEK. Att man kan älska något så litet så otroligt mycket... att man skulle kunna göra precis vad som hellst för detta lilla knyte... det är KÄRLEK.
Jag har aldrig upplevt något starkare.
Man kan inte på något som helst sätt föreställa sig hur det är att vara mamma.
Det är en känslomässig berg och dal bana som man ibland inte tror att man ska kunna ta sig igenom. Man skriker, man gråter, man känner sig värdelös, hjälplös, uppgiven. Men sen spricker det där lilla leendet fram som kan få en hel värld att le tillbaka. Som gör att man glömmer allt det jobbiga. Och dom små blå tittar djupt in i mammas ögon med en blick som säger "det ordnar sig mamma, det är ingen fara"
Det är då man känner den kärleken man aldrig nånsin kännt förut.
Man älskar detta lilla barn med hela sitt hjärta.
För ett år sedan gick jag och la mig... ovetande om att jag dagen efter skulle bli mamma ♥
